När det blir tomt

År 2013 gick drygt två miljoner svenskar i pension, och fortsatt höga pensionsavgångar förväntas under de kommande åren. Det har bland annat bidragit till att Arbetsförmedlingen beräknar att drygt 1 300 000 rekryteringar kommer genomföras under 2014. Samtidigt sjunker genomsnittspensionen med runt 300 kronor i månaden år 2014. Så visst finns det anledning både för unga att se över sina yrkesval, och för de något äldre att se över sina pensionsalternativ. Men det finns även andra, kanske djupare frågor att fundera över. Det blev Per Thorsell brutalt varse om.

Vad gör man när allt man jobbat för och den man varit i nästan 40 år plötsligt tillintetgörs med ett passerat datum på ett papper? När en yrkesbeteckning och en tungt vägande åsikt ersätts av – ingenting? Den sekund då det gick upp för Per Thorsell att det var just det som hade hänt lade hjärnan av. Folk runt omkring honom trodde att han drabbats av stroke. Nu berättar han för Elinstallatören varför han vill uppmana andra att förbereda sig på livet som pensionär.

Per Thorsell har bara enstaka minnen av den 8 november 2006. Han kommer ihåg att han nog promenerade från pendeltåget till salen på Kungliga Tekniska Högskolan där han skulle vara med på ett så kallat dialogseminarium.

I september samma år hade han gått i pension, och sedan dess gått en kurs i just dialogseminariemetodik – gruppsamtal där så kallad tyst kunskap, eller erfarenhet, och reflekterande står i fokus. Han är intresserad av sådant, kunskap, erfarenheter – livet, kanske. Just den här kursen handlade om arbetets värde och yrkeskunnande.

Tillsammans med andra i samma ålder och situation som han själv hade han under kursens gång diskuterat sin syn på yrket och på den status som arbete för med sig. Den här morgonen hade en person precis läst upp en text med reflektioner kring arbetets värde och det hade blivit Pers tur att berätta vad den texten betytt för just honom.

Då blev det helt tomt.

– De hade gått bordet runt och alla hade talat om vad texten betydde för dem. Åtta personer hade berättat när det blev min tur. Sedan minns jag inte mer. Jag fick höra efteråt att jag bara suttit där och sagt samma mening om och om igen: ”Det blev plötsligt så tomt”.

Stämningen blev tryckt och någon försökte skämta bort Pers beteende. Men hans kurskamrater förstod snart att allt inte stod rätt till. Per mådde uppenbarligen inte bra.

Hans kurskamrater bedömde att det skulle gå fortare att stoppa en taxi direkt på gatan och åk Pers blodtryck skenar när han anländer till sjukhuset. Han kan uppge namnen på sin fru och sina barn, men minns inte var han varit tidigare under dagen eller hur han kommit till sjukhuset.

– När läkaren frågade vad jag sysslar med hade jag tydligen svarat att jag är personalchef på Sveriges Radio, vilket jag var innan pensionen. Jag hade inte en aning om att jag varit pensionär i två månader, säger han.

Det mesta är borta. När läkaren lämnat rummet en kort stund och sedan kommer tillbaka vet Per inte vem hon är. Han frågar sin fru gång på gång vad som hänt, varför han är på sjukhus och hur han kommit dit. Och när hans fru konstaterar han inte längre jobbar, frågar Per: ”Så jag sitter bara hemma hela dagarna?”

En känslomässigt mycket stark upplevelse hade utlöst tillståndet Transitorisk Global Amnesi, eller TGA. Det är ett så kallat godartat tillstånd, men det kommer plötsligt och gör oss oförmögna att minnas och skapa nya intryck. Det var vad som hänt Per.

Skiktröntgen och tester visar snart att det inte rör sig om stroke, vilket Pers kurskamrater, fru och till och med läkare, misstänkt. Per själv har sin egen förklaring.

– Intellektuellt sett så visste jag naturligtvis att jag gått i pension och funderade inte särskilt mycket över det de första två månaderna. Men känslomässigt och existentiellt var jag inte medveten om det alls. Jag var inte beredd på hur det skulle kännas när det anseende och den kunskap jag haft hela mitt yrkesliv plötsligt inte ansågs värd någonting, säger han.

Han fortsätter berätta, nästan som om han går igenom det för sig själv ännu en gång. Han tycks leta efter orden utanför fönstret, i den nästan vita januaridimman.

– Men när jag satt där den dagen, med gruppen, så diskuterade vi oerhört djupa frågor och vi hamnade i en nästan sakral stämning. Då kom det över mig med all kraft. Jag är inte längre den jag alltid varit. Vem är jag nu? Det blev för mycket för hjärnan att hantera, berättar han.

Egentligen är det paradoxalt. För Per har jobbat med personalfrågor och pensionsavgångar i årtionden. Men vi väntar lite med det.

Från början handlade allt om gymnastik. I skolåldern kallades han för underbarn och ville bli gymnastiklärare samtidigt som han skulle satsa på en tävlingskarriär själv – på kvällarna. ”Du kommer inte orka hålla i och visa ungarna hela dagen och sedan träna själv på kvällen”, sa någon till honom och han insåg att det förmodligen var sant. Istället blev det en officersutbildning.

Vägen vek av igen när en bekant ringde och undrade om Per, istället för en framtid i flottan, ville jobba som ekonomiansvarig på det som då var SJ Trafikrestauranger nu när utbildningen snart var färdig. Och så blev det.

Per var den som år 1976 fattade beslutet om att göra alla SJ:s restaurangvagnar rökfria. Det officiella skälet till rökförbudet var visserligen större hänsyn till allergiker och astmatiker.  Men mest handlade det om att få in en andra middagssittning istället för att ha restaurangvagnarna fulla med proppmätta affärsresenärer som ville avsluta kvällen långsamt med cigarretter eller cigarrer, kaffe och konjak. Förslaget gav först upphov till upprörda protester från alla möjliga över hela Sverige – men när beslutet fattats blev det succé – och det står fast än i dag.

Han blev snart personalchef på SJ Tågservice, och senare på livsmedelsföretagen Samfod och Kronfågel. På Kronfågel var han med i arbetet för att återintroducera kyckling som en som ett gott, hälsosamt livsmedel. År av prat om faror med illa tillagad kyckling hade orsakat masshysteri och bojkott. Men sedan dess har Kronfågels kyckling fått flera priser för bästa livsmedel.

Sedan blev det tryckeribranschen, där han som personalchef på DNEX Tryckeri hade hand om uppstarten av DNs och Expressens nya tryckeri i Akalla.

Karriären avslutades på Sveriges Radio (SR), återigen som personalchef. Ett av de största projekten här var – pensionsavgångar.

– När jag kom till SR hade man precis beslutat om att alla medarbetare över 55 skulle lämna företaget succesivt. Men jag såg det som mitt jobb att stoppa det, säger Per.

Det är här som Pers syn på ålder kommer in.

De ska inte sluta. Denna åldersgrupp är perfekt – särskilt ur ett företagarperspektiv. De är inte gamla men har hunnit skaffa sig ovärderlig yrkeskunskap, de vill jobba, de har utflugna barn vilket gör att de kan jobba och kanske också resa i jobbet. Men i Sverige hänger vi upp oss på siffror. Ålder är inget mer än en siffra. Åldern har egentligen ingen betydelse.
Per Thorsell

Det handlar om tyst kunskap, förklarar Per. Om det faktum att ingen vet mer om hur det är att vara bonde än en bonde. Så med den övertygelsen satte han stopp för en massavgång, och var istället med att införa ett program för dem som verkligen ville gå i pension. Det kallades ”Att gå med flaggan i topp”. Och det var vid den här tiden som Per först introducerades för metodiken dialogseminarier. 

– Vi skulle låta SR:s blivande pensionärer delta i sådana, där man under en period träffas ett gäng och diskuterar sitt yrkeskunnande och sin syn på resten av livet. Men på grund av omorganisation och personalbyten rann det ut i sanden och så småningom gick jag själv i pension.

Han hade dock fattat tycke för seminariemetoden och valde att på egen hand, direkt efter pensionen, ta 10 poäng i Dialogseminariemetodik på KTH. Och det skulle leda fram till den där sekunden, insikten, på morgonen den 8 november 2006.

– Trots all teori, trots att jag arbetat med pensionsfrågor och att jag vid den här tiden tänkte att nu går jag själv helt enkelt i pension, så hade jag inte alls förberett mig emotionellt på att ge upp mitt jobb. Jag förstod inte att jag faktiskt slutade med det som jag är. Vi blir ofta ett med våra jobb – oavsett vad vi jobbar med. Det är jobbet som definierar oss och som vi ofta först beskriver när någon frågar vem vi är.

– För mig var det så i allra högsta grad och jag har alltid jobbat mycket, och gått in mycket i jobbet. Pensionen hade jag alltid sett som något det är evigheter kvar till. Och så kom den plötsligt. Och allt det där jag gått in i så länge upphörde från den ena dagen till nästa.

– När jag hämtat mig insåg jag att jag måste ägna tid åt det jag är intresserad av för att få ett fortsatt bra liv. Just jag är intresserad av politik, så det blev vändor som ledamot i socialnämnden och kommunstyrelsen. Men det visade sig att de flesta där inte är intresserade av människors uppfattning, utan av att vinna röster. Så jag slutade med det.

I dag sitter han i styrelsen i bostadsrättsföreningen och håller ibland föreläsningar om ledarskap. Och ägnar massor av tid åt fru, barn och barnbarn.

– Nu går mycket ut på att se tillbaka på en resa där jag lärt mig oerhört mycket. Jag kan, till exempel, se på mina barnbarn på ett annat sätt än jag såg mina egna när jag jobbade. Jag ser till att fortsätta utvecklas. Jag har varit mycket med barnen och barnbarnen de senaste åren, och nyligen sa min sexårige dotterson att han vill att jag ska träffa hans barn i framtiden. Sådant är ovärderligt.

Visst har Per råd till andra när det gäller förberedelser för ett liv utan att behövas på jobbet – men mest pratar han om att man bör ta hand om sig själv och sina nära. Att man kan fortsätta att bli bättre och att pensionärslivet inte bara handlar om att ”kasta sig på stranden” – inte bara det i alla fall. Att ”sätta sig med en grogg på verandan resten av livet” kan nog leda till problem i många fall, tror han.

– Hjärnan måste underhållas. Den som vet mest om sig själv när man dör vinner, säger Per.