20 000 kameror skapar trygghet i SL-trafiken

”Kameraövervakning med inspelning – för din trygghet”, står det på ett plakat högt upp på en av pelarna vid T-centralens tunnelbanestation. Ovanför texten finns en stiliserad bild av en övervakningskamera. Elinstallatören har hälsat på hos Stockholms Lokaltrafik, SL, för att se hur systemet fungerar. 

Första övervakningskameran i Stockholms kollektivtrafik togs i bruk 1997, och satt i en tunnelbanevagn. År 2005 inledde SL en storskalig satsning, och idag är antalet kameror drygt 20 000 stycken. De sitter på samtliga 100 tunnelbanestationer, 39 av 50 pendeltågsstationer, i alla bussar, de flesta tunnelbanevagnar, på nyare pendeltåg, och är ett krav när SL upphandlar nya fordon.

– Facket hade invändningar i början, de var rädda för att kamerorna skulle användas för arbetsobservationer. Men nu är det annorlunda. På grund av våld och hot har det hänt att bussförare inte velat ta ut en buss i trafik om inte kamerorna fungerat. Dessutom är det Trafikförvaltningen, alltså före detta SL, som är innehavare av tillstånden för kameraövervakning, och det innebär att trafikentreprenörerna och deras arbetsledning inte har tillgång till inspelat bildmaterial, säger SL:s Trafiksäkerhetsspecialist Jan Ekström, när vi träffar honom på företagets huvudkontor på Kungsholmen i Stockholm.

På grund av våld och hot har det hänt att bussförare inte velat ta ut en buss i trafik om inte kamerorna fungerat.
Jan Ekström

Kraven på kamerorna är höga. De måste vara robusta nog att motstå sabotageförsök och tåla fukt, damm och vibrationer. Och om de sitter vid förarplats eller i passagerarutrymmen får de inte heller vara för hårda, för då kan människor skada sig på dem om det sker en olycka.

Filmandet sker kontinuerligt, och videoströmmen skickas live till Trygghetscentralen och Trafikledningen. Materialet lagras också. Inspelningar från fasta miljöer, det vill säga stationer och depåer, lagras på specifika servrar hos Evry, SL:s partner för datadrift. Bilder från rörliga miljöer, det vill säga fordon, på en lokal hårddisk i fordonet.

Men vem tittar på bilderna egentligen? Det ska vi snart få veta. Jan Ekström drar sitt passerkort i en tung dörr märkt “Trygghetscentral”, och släpper in oss i ett stort ljust rum med stora skrivbord i björk, grå heltäckningsmattor, färgglada gardiner, ett akvarium, och en fikahörna. På ena långväggen projiceras en bild från en stationsperrong, och bredvid hänger en whiteboard med en stor karta över tunnelbane- och pendeltågsnätet.

Här träffar vi två tjejer som arbetar som operatörer. Deras uppdrag är att ta emot samtal från resenärer och anrop från SL-personal om incidenter och otrygga situationer. Genom kamerorna kan de se vad som händer på platsen, och tillkalla de resurser som krävs. Oftast handlar det om egen personal, som ordningsvakter, och i allvarligare fall ambulans eller polis.

Trafikledningen, som ansvarar för övervakning och dirigering av tågen och utrop på stationerna sitter på en annan plats, men Jan Ekström förklarar hur de använder kamerorna:

– Om de ser att en plattform är överfull kan de till exempel varna tåget att köra in försiktigt. Och om brandlarmet går kan de avgöra om stationen behöver utrymmas, och i sådana fall dirigera folk till rätt utgång, säger han.

En av tjejerna i trygghetscentralen får plötsligt ett samtal, hummar lite, och lägger på.

– Jag måste ringa polisen säger hon, och slår ett nummer.

– Utanför biljetthallen i Svedmyra har vi en man som snor cyklar, säger hon till personen i andra änden.

– Vi ringer polisen eftersom det inte är inne på vårt område. Annars skulle vi skickat dit ordningsvakter, förklarar hennes kollega.

Senare får vi veta att det var spärrvakten som larmade Trygghetscentralen. Operatörerna kunde inte se något av stölden eftersom den skedde utanför SL:s område, och kamerorna får enligt lag inte riktas mot områden som inte omfattas av tillståndet för kameraövervakning. 

Tillstånd utfärdas av Länsstyrelsen, och tar minst tre månader att få. Enligt tillståndet har även personerna som ser bilderna tystnadsplikt förenat med straffansvar, och för att förstärka det tecknar SL en egen sekretessförbindelse med personalen.

Övervakning är en kontroversiell fråga, och det är viktigt att vi gör rätt, annars raseras vårt förtroende i de här frågorna.
Jan Ekström

Ett annat användningsområde för kamerorna är brottsbekämpning.

– Visserligen stoppar kamerorna inte spontana slagsmål, men däremot avskräcker de från planerade brott, menar Jan Ekström.

Även polisen har stor nytta av bildmaterialet, vid utredningar. Men de får inte tillgång till det hur som helst. Först måste förundersökningsledaren kontakta en avdelning inom polisen som kallas Bildanalysgruppen, som skickar en formell begäran till SL om bildsäkring av videodata för en viss plats under en viss tidsperiod. Sedan får Bildanalysgruppen kopiera materialet och skicka tillbaka det till förundersökningsledaren.

– Eftersom polisen ändå har laglig rätt att ta videon i beslag tyckte vi det var enklare att samarbeta med dem, säger Jan Ekström.

Polisen får även sitta med inne på Trygghetscentralen i samband med stora fotbollsmatcher och så kallade riskmatcher.

– Men de får inte välja vilken kamera som ska visas, eller ge order till våra medarbetare, säger Jan Eklund.

Privatpersoner och media får aldrig tillgång till bilderna. Men ibland dyker det upp videosekvenser i program som Efterlyst, som uppenbarligen kommer från SL:s kameror.

– Då har antingen en förundersökningsledare som söker en gärningsman lämnat ut materialet för att få in tips, eller så är det bevismaterial i en fällande dom, och då kan vem som helst komma åt det, förklarar Jan Ekström.

SL är också strikta med hur de använder videomaterialet internt. Endast några få personer har tillstånd att titta på de lagrade bilderna, och då för att utreda saker som har med den egna verksamheten att göra, som olyckor och andra incidenter. I samband med att SL polisanmäler klotter och skadegörelse letar de också fram eventuella bevisbilder och skickar till åklagaren.

– Vi lägger en bra bit över 100 miljoner vissa år bara på återställning, så det är ett viktigt användningsområde för oss, säger Jan Ekström.

Enligt lagen är det tillåtet att spara inspelningarna i två månader, men SL raderar den efter tre dygn.

– Snart kommer vi att utöka lagringen till 5 dygn. Men att spara bildmaterial från kameror i den fasta miljön i två månader skulle generera en omfattande datamängd. Vi talar om flera hundra terabyte, det skulle medföra en kostnad som inte står i proportion till behovet, säger Jan Ekström

Så vad är närmaste planerna för systemen?

– Nu byter vi ut programvaran för kamerorna i den fasta kundmiljön till ett modernare system som är ännu mer säkert och användarvänligt, säger Jan Ekström.