Monterar ned historiskt monument

Publicerad 31 mar 2014, 15:21 | Uppdaterad 24 feb 2021

De drar, klipper av buntband och sliter. Kablar och ledningar ska ner från kabelstegarna som löper genom rum efter rum i Marvikens övergivna kraftverk. Erik Nyholm och Ida Weber på AppTek är ute på ett stort rivningsjobb. Kanske finns här 400 rum med kablar på stegar, kablar längs väggarna, ledningar och kopplingsskåp i mängd.

Men Idas och Eriks rivningsarbete är smått historiskt. För varje kabel de skär av sätter de en slutpunkt för planerna på en svensk atombomb – det projekt som på 50- och 60-talen kallades ”Den svenska linjen”.

Kärnkraftverket Marviken är ett av Vattenfalls största misslyckanden. Det lades ner för gott 2009, utan att kärnreaktorn startats över huvud taget. Nu är det till salu och Vattenfall river ut inkråmet för att byggnaderna skall kunna passa en eventuell köpare. AppTek Teknik Applikationer, ett elteknikföretag i Marvikens närhet på Vikbolandet utanför Norrköping har fått beställningen på rivningsjobbets elektriska del.

– Det är egentligen inte ett svårt jobb, men det är mycket speciellt, säger Erik Nyholm som jobbat här sedan sommaren 2013.

– Här är det viktigt att ha koll på det underlag vi får för varje rum. Vi måste se till att spänningen är bruten och vara noga med att bocka av det vi gjort. Trots att dokumentationen fanns från början, med alla underlag systematiserade i pärmar, blir det ett detektivarbete i bland. Det kan krävas en hel del för att hitta rätt, verkligheten stämmer inte alltid med kartan.

– Och på några håll skall ju elen vara kvar, de vill ju ha kvar lite så att kaffebryggaren fungerar för dem som är här och planerar rivningarna, skrattar Erik Nyholm.

Marviken skulle tillsammans med Ågesta utanför Stockholm stå för den produktion av kärnkraft som också skulle förse det svenska kärnvapenprogrammet med plutonium. Sverige hade på 50-talet mycket goda förutsättningar för att utveckla egen atomteknik. Här fanns duktiga tekniker som också hade nära kontakter med Niels Bohr och andra fysiker i USA. Tillsammans med eget, svagt anrikat uran och egna reaktorer, innebar det att nästan allt som krävdes för en svensk atombomb fanns på plats inom landet. Den enda bristen var det tunga vatten som behövdes för att kunna använda svagt anrikat uran, men det köptes in från Norge. 

Forskare, tekniker och politiker hade en ohämmad tilltro till den nya tekniken och till svenska framsteg. Atomkraften signalerade en ny tid, en helt ny era av oändliga möjligheter. De två reaktorerna i Ågesta och Marviken fick till och med namn efter mänsklighetens upphov – de döptes till Adam och Eva.

Optimismen var stor, men i dag kan vi se att kunskapen var alltför begränsad och många var nog naiva.
Andreas Clarberger, vd på AppTek.


I dag står kontrollrummet
på Marviken öde. Visarna på alla kontrollbordets mätare står i botten, all aktivitet har upphört och vid fönstren hänger gardinerna på trekvart. I rummet bakom kontrollbordet står två stora tavlor lutade mot plåtskåpen och ser kvarglömda ut. Framtidsoptimismen under den korta storhetstiden verkar ha varit obegränsad.

En konstnär anlitades för att avbilda kärnreaktorn i genomskärning. Resultatet blev de stora oljemålningar som nu står på golvet. De är den politiska optimismens motsvarighet till kungaporträtt. I dag vet ingen vad man skall göra med dem. Kanske något för Tekniska museet?

Den svenska linjen innebar att driften av en kärnreaktor skulle kunna lösas utan att behöva köpa in anrikad uran från den internationella marknad som knappast existerade. Utanför Skövde och i Närke fanns uran i skiffrarna, men de krävde en reaktor som hade tungt vatten som moderator och för kylningen.

1968 anlände de svenska uranstavarna till Marviken. Ett politiskt spel på högsta nivå, där USA ville förhindra att fler länder skaffade kärnvapen pågick, samtidigt som tekniken i Marvikenreaktorn drabbades av nya problem. Resultatet blev att reaktorn aldrig laddades och att Sverige anslöt sig till det internationella icke-spridningsavtalet.

Marviken byggdes om och blev världens enda oljeeldade kärnkraftverk.

– Här jobbar vi elektriker i ett historiskt monument över den svenska atombomben, säger Erik Nyholm. Det är inget vi tänker på när vi jobbar, men vi har fått mycket information om bakgrunden från dem som kan historien bakom Marviken.

När kärnenergiprojektet stoppats byggdes istället ett nytt pannhus med en oljepanna bredvid reaktorbyggnaden och på så sätt kunde delar – ångturbin, el-generator och anslutande kraftledning – av den gjorda investeringen utnyttjas. Pannan har 15 oljebrännare som gjorde av med 70 000 kbm olja i timmen och gav 208 MW. Men produktionen blev olönsam när oljepriset steg och oljekraftverket stängdes för gott 2009.

När kärnenergiepoken nu avslutas för gott i Marviken genomförs nu en totalsanering av de byggmaterial som också ska ut på historiens sophög. Asbest var toppenbra som isolering på 60-talet och PCB var bra som tätning mellan byggnadernas betongblock. Hur mycket det rör sig om är ännu för tidigt att säga, men mängden PCB-strängar mäts i mil, inte i meter.

Marviken är inte bara ett historiskt monument över föråldrad energiproduktion och teknisk och politisk övertro. Det visar också på utvecklingen inom byggbranschen där kunskapen och medvetenheten om material har utvecklats sedan rekordåren på 60-talet.

FAKTA

AppTek

Grundat: 2003 av Andreas Clarberger.
Kontor: I gamla spannmålsmagasinet vid kvarnen i Östra Husby på Vikbolandet öster om Norrköping.
Antal anställda: Tio, varav 3 arbetar med CAD-konstruktion.

FAKTA

Ida Weber

 Ålder: 26 år.
Bor: Norrköping.
Jobbar: Som elektriker på AppTek.
Bakgrund: Gick utbildning till larmtekniker i Katrineholm, fortsatte sedan till elektrikerutbildningen på Lernia i Norrköping.
Familj: Är gift.
På fritiden: Mest i stallet. Har egen häst, en 3-åring och siktar på fälttävlan.

FAKTA

Erik Nyholm

Ålder: 33 år.
Bor: Norrköping.
Jobbar: Som elektriker på AppTek.
Bakgrund: Utbildning till elektriker på Lernia i Norrköping.
Familj: Fru och två bonusbarn, hund (en gatukorsning).
På fritiden: Musikintresserad, spelar bas i ett amatörband.